När julafon inte längre ger mig ångest








Förra julafton, efter att jag kom hem från vårat julfirande, så kände jag mig så fruktansvärt ensam och jag var rädd att det inte skulle vara annorlunda i år, men jag bestämde mig för att se julafton som en vanlig dag och inte lägga vikt vid att det är en högtid, och det fungerade. Jag hade en fantastisk julafton. Troligtvis för att jag har så fantastiska människor i mitt liv och för att jag är så tacksam över att få finnas här och nu. Det har varit ett omtumlande år som har bevisat att livet är ingenting som en ska ta förgivet. Tänk att jag har vänner som ser mig som en förlängning av sin egen familj och alltid visar kärlek, värme och omtankte.





Först så åt jag middag hos tantaluran. I år tog det tre timmar att avklara middag, efterrätt, paketöppning och fika. I vår släkt så går det undan. Väl efter fikat, vid sex-snåret, så begav jag mig till Jorinda och hennes familj.

Barnen fick uppskattade julklappar av mig (och som deras glädje värmer mitt hjärta!) och vi myste mest hela kvällen. Jorindas pappa och hans flickvän spelade fiol och ett annat instrumen (ser nästan ut som en ukulele men det är inte en ukulele) och alla sjöng fina sånger. Z myste med hunden och jag och T myste i soffan.




Alexander kom förbi Jorinda en sväng med min julklapp, och sen åkte vi till mig så att han skulle få sin julklapp. Somnade tidigt och till bredden fylld med kärlek. I år så har jag verkligen insett att julafton inte behöver kännas mer ensam än andra dagar. Jag har så mycket människor i mitt liv som älskar mig.




For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer