När träningen blir annat än rolig

tFördelen med att vara sjukskriven (måste försöka intala mig själv att det finns någonting positivt) är att jag sover som rena rama prinsessan. Kan inte minnas när jag har sovit så här bra så här många nätter i rad. Jag går och lägger mig när jag är trött men vaknar inte senare än halv åtta. Av mig själv. Utvilad. Det är så himla tråkigt att inte åka till Vicious CrossFit och hänga med stjärntruppen men det gör ont i hela min själ att vara där men inte få vara med och slita, svettas och kämpa. Jag blir innerligt och uppriktigt ledsen av att sitta på bänken och inte få vara med och leka.


Har tänkt en hel del på det här med min träning den här veckan. ÄLSKAR ju att träna. Ingen tvekan om saken. Men när jag inte får träna (hela kroppen i den här frågan) får jag sådan ångest. Och jag kan känna att jag ibland sliter med träningen, utan att tycka att det är roligt bara för att slippa få ångest. För det får jag. Missar jag ett träningspass för att kroppen behöver vila, eller för att jag är trött, så mår jag dåligt hela den dagen. Dåligt samvete, ångest och en känsla av att andra tycker att jag är så väl dålig som lat för att jag inte tränade det passet. Och det är ju inte ett sunt förhållningssätt till träning? Det är precis som om att jag har bantat hela mitt liv. Sen jag gick i mellanstadiet och mamma gav mig bantningspiller. Har alltid misshandlat min kropp. Var det inte genom bantning så var det med alkohol. Och vet ni vad? Är så himla less på att misshandla min kropp. Min fantastiska, fina, underbara kropp som ska bära mig till den dagen då graven är min ändhållplats. Och om den ska orka det, då kan jag inte vara elak mot den. Träna ska vara rolig, precis som att äta hälsosamt (utan att banta!) och precis som att träna. Senaste månaderna så har jag verkligen fått upp ögonen för hälsosam kosthållning. Jag äter hellre rent, raw food, inget gluten och mer grönsaker, men vill jag äta någonting någon dag (vilket blir väldigt sällan sen jag tog bort gluten; sötsuget försvann) så gör jag det med gott samvete. Jag har alldeles för många centimeter för mycket på kroppen, men jag är helt säker på att om jag börjar träna för att det är roligt, äter bra och framför allt mår bra så kommer det att lösa sig själv. Det kanske inte rasar av mig (fördelen med diet är just det, det rasar av) men det kommer att lossna. Och speciellt nu när min medicin gör sitt också. Vet ni vilken extra ångest det är att ha en sjukdom som har gjort att jag har skjutit i vikt? För alla är väl medvetna om att det är lättare att gå upp i vikt än ned i vikt? Och speciellt för en som jag som går upp i vikt bara jag tittar på godsaker. 

Det är så lätt att glömma bort att leva i all denna stress över att träna minst fem pass i veckan, äta rätt och minska midjemåttet.
Kämpar dagligen med att försöka trivas i den kroppen jag är i samtidigt som den är under ständig konstruktion.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer