Och när allting är över.. // And it's not enough to tell me that you care when we both know the

Det är slut. Över. Kläderna, sakerna, allting är borta. Garderoben ekar. Spökena är tillbaka. Och värst av allt, sängen är så jävla stor. Här ligger jag. Ensam. Med tårar som forsar, snor som rinner och en näsa som är fullständigt igentäppt. Och jag förstår inte alls vad som precis, bara några timmar sedan, hände. Det liksom.. tog slut. Han packade. Han gick. Jag förstår inte. Ett år och två månader (minst). Över. Bara så där. Det finns tydligen en annan tjej. En tjej som är intressant(!?) Ett år är över för att någon var intressant i några timmar. Inget sexuellt alls. Inga kyssar, ingenting. Hon vara bara intressant. I några timmar(!!). Ingenting mer, ingenting mindre, krävdes. Ett år har vi kämpat. Oftast i motvind. Och det har alltid varit värt det. Varenda motgång har varit värd det för när det var bra så var det BRA. Han vet inte om han är kär. Och jag vet inte heller om jag är det. Det här är mitt första förhållande. Den första personen jag har känt starkt för. Men betyder det att det är kärlek? Allting jag vet är att jag tycker om att vara i hans närhet; att jag inte vill vakna utan honom; att jag inte vill somna utan honom och att han gör mig glad när jag är ledsen. Det spelar ingen roll vad det betyder, om det betyder att jag är kär eller inte, det enda som spelar roll är att jag vet att jag inte vill vara utan honom. Punkt. Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet". Enligt Vårdguidens hemsida; "För en del pirrar det i hela kroppen bara de tänker på personen de är kär i, några blir konstant rusiga och varma, vissa blir mest nervösa och kallsvettas medan andra blir energiska. En del känner en stilla känsla i magen eller bröstet, vissa kan inte sluta tänka på personen i fråga medan andra känner allt detta på en gång. Många tycker att kärlek är först när man känner varandra väl och accepterar varandras bra och dåliga sidor medan andra tror på kärlek vid första ögonkastet. Vad som är kärlek eller inte kan bara du själv avgöra. Kärleken är individuell och ingen har rätt att säga att det ska vara på det ena eller andra sättet."
Jag kan inte sluta undra vad som gick fel. Vad gjorde jag för fel? Vad har hon, efter ett par timmar, som jag inte har efter ett år? Lagar jag inte tillräckligt bra mat? Är jag inte snäll nog? Är jag FÖR snäll? Gnäller jag för mycket? Tjatar jag för mycket? Var gick det fel? Jag vet att jag har ett enormt bekräftelsebehov men det stillas enkelt av att få höra då och då att jag är omtyckt eller att maten var god eller bara så enkelt som att klänningen jag har på mig är fin. Och ja, jag tror att det bottnar sig i grund och botten i att jag var mobbad när jag var liten, men det spelar egentligen inte så stor roll. Och jag VET att alla människor kanske inte är romantiska och tycker om att slänga komplimanger kring sig, och jag vet att så är fallet här, och jag har accepterat det, det gör ingenting men ibland kan det behövas i alla fall. Gav JAG för mycket komplimanger? Jag kräver egentligen inte mycket. Oftast alldeles för lite. Har jag fått känslan av åtminstone. Jag lagar gärna mat. Tvättar gärna. Och jag gör det med glädje. För att jag vill. Det enda jag vill är att när det ska rännas på krogen varje fredag och lördag (vilket inte ens det i sig gör någonting!) är ett samtal om det blir efterfest, eller ett samtal när det är hemgång. Bara så att jag kan sova gott utan att veta att någon blivit nedslagen eller rånad. Jag tycker inte det är mycket begärt. Visst kan jag bli ledsen över att aldrig får planera en "dejtkväll" med middag på restaurang och lite gulligull för att det är roligare att ränna på krogen men jag vill aldrig, ALDRIG, hindra någon från att göra det som är roligt. Är du glad så är jag glad. Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Hur blev det så här? Hur kunde allting ta slut på två sekunder? Varför ligger jag här ensam, gråtfärdig och sömnlös? För att hon var intressant? Jag förstår inte.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer