Så om jag söker jobb och lägenhet, kommer jag att stanna?

Innehåller affiliate-länkar

Kappa Calvin Klein // Klänning Calvin Klein // Pumps, från Barcelona


Jag vet att jag lyser men min frånvaro men mitt liv är inte direkt händelserikt just nu. Jag bor hos mina kompisar som arbetar skift, så vi försöker samsas om deras bilar, och när jag kan låna bilen så försöker jag åka iväg och träffa mina andra vänner.

Har varit på lägenhetsvisning och lagt bud på en lägenhet, har sökt en del jobb och ätit många middagar i goda vännerslag.

Åt fredagslunch med mina kollegor på Teso Sushi (som jag hade längtat!). Dinerade med mina kusiner på Mas Que Tapas och fick en jättefin pyjamas i satin i present. Dom känner mig alldeles för väl, älskar den! Har hunnit uppdatera min underklädersgarderob med en ny favoritbh och -trosor. Har träffat båda mina gamla chefer över kvällsfika och middag. Har tackat nej till några jobberbjudanden. Njutit av solen. Och så har jag druckit ohälsosamma mängder svenskt kaffe.


Så om jag söker jobb och lägenhet, kommer jag att stanna?
Kan inte svara på det än. Känner rent spontant att jag vill stanna, att jag inte vill resa ensam. Jag vill bila genom Europa, och jag vill resa till såväl Sydafrika som Sydamerika, men jag tror inte att jag vill göra det ensam. Det enda som jag verkligen saknade när jag reste var någon att dela upplevelserna med. Jag var sällan ensam när jag reste, men det är inte samma sak att dela upplevelser men någon som man verkligen känner som med flyktiga vänskaper. Det går inte att återberätta vad jag sett för människor här hemma för dom förstår inte vad det är jag berättar eftersom dom inte har sett det. Det går att berätta att jag trekkade upp i bergen i klänning för att besöka en gammal dam och sov på golvet dom packade sillar. Det går att berätta att människorna i byn hängde sina mobiler på en tvättlina för att få mottagning, och det går att förklara hur primitivt det var utan dusch och med en knappt befintlig toalett, men känslan går inte att beskriva. Naturen går inte att beskriva. Framför allt så går inte människornas värme och öppenhet att beskriva i ord. Och mina känslor, jag som aldrig skulle göra en sådan upplevelse, klättrade upp dit och i klänning och bodde primitivt, det förändrar en. Alla upplevelser har förändrat mig. Och det är svårt att återberätta för någon som inte var där.

Jag har ingenting emot att resa ensam, en weekend här, en vecka där, men jag vill nog inte resa månader i taget på egen hand. Och eftersom jag ännu inte hittat ett land där jag känner "wow, här vill jag stanna!" så känns det vettigare att stanna i Sverige. För nu. Det betyder inte att jag vill stanna här för evigt, det betyder bara att jag vill stanna här för nu. Antingen tills jag hittar ett arbete utomlands i ett land där jag känner att det är värt att bosätta mig eller tills någonting annat dyker upp.

Men eftersom jag fortfarande inte vet. Jag känner inte inombords att varken det ena eller det andra är rätt, så har det liksom inte funnits i mig att uppdatera bloggen. Jag känner mig så delad i tu att det är svårt att få ned ord. Även om vardagliga saker. En del av mig vill lägga mig i fosterställning och ge upp, liksom inte försöka mer, men jag vet att jag är ämnad för mer. Jag vet att jag har mycket att ge så vi får se helt enkelt.


Jag har någonstans att bo, och jag har pengar, så jag klarar mig medan jag försöker klura ut livet. Och medan jag gör det så tänker jag fortsätta att dricka ohälsosamma mängder kaffe, skratta med vänner och njuta av vårsolen som kommer.
Och jag lovar att jag ska försöka uppdatera mer här. Det är bara det att inspirationen tryter något.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar