Självkärlek, tuttar och ärliga influensers


Kan vi prata om det här med tuttar?
Läste nämligen nyss det här med tillhörande bilder.

"Kan fortfarande stoppa brösten i strumporna eller slänga upp de små liven på axeln eller varför inte vira köttlimporna runt halsen som en chic scarf. Men det är ju glatt att man kan trotsa tyngdlagen med nackspärrstight spänd bikini.

Har slutit fred med mina bröst. Det är inte alla som har en portabel kötthalsduk. För några år sedan kunde jag ha ångest för att de hängde. Men ju äldre jag blir desto mindre orkar jag liksom bry mig om sånt. De är charmiga på sitt sätt och fungerar förhoppningsvis finemang."
-
Petra Tungården


Bilderna är från Petras blogg


Och när jag läste det så kände jag bara att fan, vad jag älskar när influensers visar sanningen och berättar öppet och genuint om sådant som många upplever men inte pratar om.

Jag har alltid avskytt min brön. Från tidig ålder. Utvecklades tidigt och snabbt. Och sen skenade mina tuttar iväg och ett bröst var lika stort som mitt huvud. Så när jag var runt tjugo kapade jag av dom. Och det är ingen trevlig operation men resultatet var så pass trevligt att jag var så stolt att jag visade tuttarna på krogen för folk och fä. För alla som ville se helt enkelt.

Sen gick jag upp i vikt, och det gjorde ju tuttarna också. Jag gick ned i vikt men det gjorde minsann inte tuttarna. Och tyngdlagen tar ju ut sin rätt snabbare än Usain Bolt springer hundra meter när man blir till åren. Sen blev jag sjuk och gick upp i vikt igen och likaså tuttarna. Är inte inte konstigt att dom gärna växer men inte minskar? Men så kickade medicinen in och då, då, för en gångs skull försvann både det ena och det andra, men tyngdlagen är ju dessvärre fortfarande ett faktum så tuttarna blev någon form av gigantiska rissäckar som fortsatte hänga till anklarna men utan fyllning, och som jag avskydde det. Skulle det tumlas omkring i lakanen då fick minsann lampan vara släckt.

Men precis som Petra, så orkar jag inte ha ångest längre. Varken för tuttarna eller magen som putar. Eller dom där bristningarna som lyser mer än vad strålningen i Tjernobyl gjorde. Jag väljer att se det charmiga i det charmiga istället. Och det är en sån befrielse. Och det är väldigt befriande att någon, som jag alltid tycker ser så förbannad flawless ut, upplever samma känslor som en annan gör.



Mina tuttar har haft alla storlekar och former genom åren. Idag är dom hängiga, fulla med både ärr från bröstförminskningen och från bristningar av att ha formats och förändrats genom åren. Har till och med ett ärr från att ha bränt mig på plåten en gång när jag bakade bröd.



Tuttar är fantastiska, men jag tror att det är viktigt att förstå att kroppen förändras och det gör även tuttarna. Det är liksom omöjligt att ha naturligt silikonformade bröst hela livet ut. Jag önskar att jag i tidigt ålder hade förstått att jag inte är mindre åtråvärd för att mina tuttar är olika stora, har bristningar och hänger lite som dom vill, hur dom vill, när dom vill.

Livet är så mycket vackrare när man släpper taget om kroppsångesten. Självklart finns det dagar när jag har svårt att se på mig själv likt en juvelerare ser en diamant, men jag försöker, och ju mer jag fokuserar på vad jag tycker om hos mig själv, ju lättare blir det att handskas med dom dåliga dagarna.




For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar