So baby if you want me, you've got to show me love. Words are so easy to say but you've got

  Har ju precis blivit friendzone:ad. Och det.. suger. Jag hade liksom förlikat mig med tanken att vara singel. Och sen dök han upp, och wow, vad jag blev tagen på sängen. Minns när han kom hem till mig en gång i början, vad kan det ha varit, kanske andra eller tredje gången, när jag öppnade dörren och han stod utanför, med kepsen rätt långt ner, huvudet böjt nedåt och tittade snett upp på mig, och då minns jag att jag var tvungen att kippa efter andetaget, för jävlar i min låda var snygg han var då. Den kroppshållningen, den blicken och den mannen.. WOW. För min del så fanns det rätt många wow-ögonblick, men det var definitivt det första. Och trots att jag fick intala mig själv flera gånger att inte vända på klacken och springa för kung och fosterland åt andra hållet, och trots att han inte fick samma wow-känsla för mig så är det så jävla härligt att veta att jag kan känna igen. Jag har fasat för det här ögonblicket i nästa tre år nu. Och det är med skräckblandad förtjusning jag möter det. Jag tror på Frank Ocean; “We met for a reason, either you're a blessing or a lesson.”. Och så är det ju, att ur allting ont så kommer någonting gott. Här fick jag uppleva någonting nytt; någon som faktiskt verkade uppskatta min närvaro. Och någon som tycker att jag är underbar. Bara inte tillräckligt underbar.    Tror att alla som har varit i ett destruktivt förhållande vet vilka demoner man måste bekämpa. Mina var inte nådiga, men jag både överlevde demonera och blev sams med dom. Bara för att en man inte har alla hästarna hemma så betyder inte det att alla män inte har det. Och bara för att en man önskar livet ur en så gör inte alla män det. Men det är svårt att lära sig att älska sig själv igen. Det ska Gudarna veta. Och det är svårt att öppna sig själv igen men ack så härlig känsla det ändock är. Och jag är så glad att jag har fått uppleva det igen.   Det kan tyckas tjatigt, men jag är så full av känslor just nu. Jag är ledsen samtigt som jag är lycklig men inte utan ett sting av förtvivlan (jag är ju ändå 26 vårar, och inte blir jag yngre). Och när jag känner så känner jag ju så där otroligt mycket, nästan överdrivet mycket. Och just nu kittlar magen av alla känslorna, bröstet bränner av känslorna och kroppen nästan sticks. Och jag gråter av både glädje och sorg. Och trots att jag känner mig lite som om att jag har sålt smör och tappat pengarna så känner jag mig hoppfull. Jag vet att jag en dag kommer att hitta någon som vill vara med mig; någon som vill somna med mig vid sin sida; någon som vill prata om sin dag med mig och undrar hur min dag har varit; någon som längtar hela dagen efter att få träffa mig; någon som inte kan sluta tänka på mig; någon som tänker på mig det första han gör på morgonen; någon som håller om mig när jag drömmer mardrömmar; någon som ser en framtid med mig, som vill gifta sig med mig, ha barn med mig och bygga hus med mig; någon som vill sova under bar himmel med mig likväl som på ett lyxhotell i någon storstad; någon som dyker upp ur tomma intet bara för att han saknade mig; någon som skickar blombud "bara för att"; någon som ser sig själv bli gammal med mig; någon som vill prata om världens alla hemskheter med mig men ändock inte tycker att det är för barnsligt att brottas eller att ha kuddkrig; någon att sitta tyst med i soffan; någon som ser mig som sin prinsessa. Jag är så full med kärlek, redo att överösa någon den, men var sak har sin tid och min tid är inte nu.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer