Södertälje i ett nötskal

Det är så jävla härligt att vakna utan en tung jävla betongkeps (förlåt för mitt språk) efter en festnatt. Vi började med att fira Irinas födelsedag på Caesars (alltså, vad har hänt med restaurangen? Förr var åtminstone maten bra när servicen svek, men nu? När ska någon öppna en GRYM restaurang i den här staden? NÄR?) för att sedan överraska Ida med tårta och mousserande på Stanleys (tack Sebbe!). Ida tittade lite djupt i glaset, men när man fyller år är det inga konstigheter, och när man gör det med stil som Ida. Det var en riktigt trevlig kväll. Vaknade pigg och fräsch men likväl seg efter en sen natt så gick upp, la mig på soffan och slog på The Impossible. Jag gråter ofta (nej, okej, jämt) när jag kollar på TV men det här var extremt. Vilken gripande film! Det var en non stop gråtfest. När jag inte störtbölade så smågrinade jag mellan. Må ni 300 000 änglar vila i frid. Och här ligger jag fortfarande. Har inte den blekaste om vad den här dagen bär i sitt sköte. Känner för att klä upp mig och dansa natten lång, men samtidigt så är ju min soffa så jävla skön. Och imorgon tolv nollnoll så är den här minisemestern slut, tyvärr.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar