Som en puzzelbit

Igår plockade karln upp mig, han mor och hans syster och så åkte vi till Saltå Kafé. Satt på altanen precis intill ån, dinerade, pratade och skrattade. Hans familj är så himla fin. Och så himla mysig. Vis dessa tillfällen så saknar jag att ha en egen familj, att tillhöra någonting. Hur jag än försöker att förneka det så är det en fruktansvärd känsla att stå på sidan och titta på alla lyckliga (och olyckliga) familjer. Men tänk ändå, tänk vilka fina vänner jag har! Titta bara på den här mannen, hur fin är han inte? Min kärlek till honom är obeskrivlig. Vi gnabbas (skulle inte kalla det bråk för jag kan aldrig vara arg på honom i mer än fem minuter), vi skrattar och vi gör det mesta tillsammans MEN vi är inte tillsammans (ni hittar oss båda på Badoo, Tinder och Happypancake, det bevisar väl det?). Nog för att alla tror att vi är det men det är vi inte. Vi är bara bästa vänner. Och han är en person som jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag skulle inte vilja vara utan någon av mina vänner. Och idag ska jag spendera min lediga dag i gruvan (förvånande?) men sen så, sen ska jag få spendera kvällen med min kvinnliga andra hälft.Vi ska shoppa, äta och gå på En dans på rosor.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer