Vad är det som berättigar andra att bestämma hurvida ett körkort är viktigt eller inte?

Blev bilägare idag. Bara så där. Samma dag som jag lyckades briljera tillräckligt mycket för att få ha ett sånt där rödrosa kort i pluskan. Ett sådant där kort som verkar vara livsviktigt för alla utom för mig själv. För mig känns det större att köpa en bil än att ta det där förbannade kortet. Och vad som känns ännu större är att köpa en lägenhet. På två månader så har jag sålt en lägenhet och köpt en annan, bestämt mig för att ta körkort och faktiskt ta det och köpt bil. Förstår ni det? Jag gör då inte det. Men åter till det förbannade kortfanskapet. Jag har aldrig känt ett behov av att ta körkort men jag har heller aldrig haft råd att ta körkort. Och enda sedan den dagen som jag fyllde arton vårar så har det tjatats. Hela tiden. Samma visa. Om och om igen. Som en trasig jävla skiva. Och vet ni hur hemskt det är när andra människor tjatar på en att skaffa någonting som en inte har råd med? Jag är verkligen inte född med silversked i munnen. Och jag har kämpat hårt för att få mitt liv att gå runt. Jag har tentat gymnasiet för att ha råd att flytta hemifrån som artonåring. Och det i sin tur ledde till att jag kunde köpa min första lägenhet som tjugoåring. Utan ekonomisk hjälp från någon. Inte ett enda korvöre har jag fått hjälp med. Och då sitter dom där, dom som tycker att livet uppenbarligen inte fungerar utan bil. Och det där tjatet har gett mig både ångest, sorg och mindrevärdskomplex genom alla år. För att jag inte har haft råd. Vad är det som gör det så jävla viktigt för andra att andra ska ha körkort? Är inte det gemene mans eget bekymmer och beslut? Jag tränar fem gånger i veckan men inte fan tjatar jag på andra som inte gör det. Inte sitter jag och tjatar, gnäller och kommenterar om att dessa människor ändock behöver röra sig mer än till och från sin bil. Jag skulle heller aldrig tjata på och ifrågasätta någon varför den bor i hyresrätt istället för bostadsrätt. För det är inte min ensak. Det här är även anledningen till att jag inte öppet och officiellt har pratat om att jag tar körkort; för det är ingen stor sak för mig. Nu hände det att jag faktiskt har råd, och att jag har ledsnat på att ta nattbussen till träningen. Eller, för att vara helt korrekt; jag har inte ledsnat på att ta nattbussen - jag har ledsnat på att behöva springa från bussen till anläggningen, stressa redan klockan fem på morgonen, och ändå vara sen till träningen där alla redan har plockat fram, värmt upp och kommit i stämning. Att stressa redan fem på morgonen har gett mig inre stress som genomsyrar hela dagen. Därför har jag skaffat körkort. Klart att jag också tycker att det ska bli skönt att kunna storhandla när, hur och var jag vill, men MatHem fungerar precis lika bra. Då slipper en dessutom bensinkostnad och maten bärs in i hallen (ofta dessutom av en snygg karl). Men efter allt slit, plugg och alla år med ångest så känns det så jävla häftigt att kunna köpa en egen bil som dessutom är sprillans ny. Och nu ska ju alla glädjedödare berätta hur dålig affär det är att köpa en sprillans ny bil i och med att den sjunker i värde så fort den lämnar butiken, men vet ni vad? Jag vet det. Jag är väl medveten om vad ni kommer att säga, men jag valde ändå att köpa en helt ny. För att jag kan. Och för att jag ändock tycker att det är värt det. Känner äntligen en strimma av lugn i kroppen. Och ser äntligen ett ljus i tunneln. Och imorgon väntar ett spännande samtal som kan förändra min framtid ännu lite mer.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer