Vad är det som gör det så jävla viktigt för andra att jag inte ska vara singel?

Läste i ELLE häromdagen att 40% av alla hushåll i Sverige består av en vuxen, och det var då det slog mig; jag är inte ensam. Jag är 27, singel och barnlös. Men vet ni vad? Jag trivs med att vara singel. Jag är lycklig. Minns ni när jag skrev om andra människors åsikter om att välja att inte ta körkort? Ni kan läsa det här. Jag upplever precis samma sak med att vara singel. Förstår inte varför andra människor känner ett behov att påpeka att jag är singel. Och det är ju nio av tio gånger människor som är i förhållanden som ska vara där med pekfingret. Det tjatats. Hela tiden. Samma visa. Om och om igen. Som en trasig jävla skiva; "Hur går det med killarna? Har du träffat någon än? Är du tillräckligt aktiv på internetdejtingsidorna? Har du testat match.com? Du får inte vara så kräsen! Sänk dina krav!". Vad är det som gör det så jävla viktigt för andra att jag inte ska vara singel? Jag skulle aldrig tjata på och ifrågasätta någon som är i ett förhållande. Det är inte min ensak. Har alltid haft en dröm om att träffa mitt livs kärlek, ha ett stort pampigt bröllop i kyrkan, köpa hus och se mina barn växa upp på landet, men på senare år har en annan bild av mig själv i framtiden växt fram. Självklart så vill jag fortfarande träffa min livskamrat som är min bästa vän, som jag kan skratta med och gråta med, men det är inte lika viktigt längre. Det absolut viktigaste i mitt liv, min största och främsta prioritering, är att vara lycklig. Min lycka är inte längre baserad på att träffa en man. Jag har varit i ett negativt förhållande en gång och jag vet vad det innebär för hjärta och själ. Jag har inte speciellt höga krav men jag tänker inte jaga någonting eller hasta fram någonting bara för slippa vara själv. Jag trivs med att vara själv. Jag är hellre ensam än att vara i ett förhållande bara för att inte vara ensam. Är det jobbigt att höra? Eller vad är det som gör att den där trasiga skivan aldrig stängs av? Och ju äldre jag blir så inser jag att jag inte längre vill ha ett stort pampigt bröllop i kyrkan. Jag vill ha ett intimt kärleksfullt bröllop som handlar om kärleken mellan mig och min blivande man där Gud inte är iblandad. Om jag någonsin får skrida till altaret. Jag vill bo på en gård med nära till naturen där jag kan odla egna grönsaker. Där mina barn kan springa barfota, klättra i träd och där våra djur kan springa fritt. Där det inte gör någonting om strömmen går när vinden viner. Där jag kan sitta på tomten och läsa alla dom där böckerna som jag så gärna vill läsa men aldrig kommer till skott. Och vet ni vad jag har insett? Jag behöver inte en man för det här. För tre år sedan hade jag aldrig övervägt att uppfostra ett barn själv. Min tro på kärnfamiljen var så stark. Och efter att själv ha växt upp utan en far så har jag alltid velat att mina barn ska få den kärleken som jag aldrig fick. Att vara ensamstående förälder skulle aldrig komma på tal. Men jag blir äldre, och ju fler år som passerar, så inser jag att jag klarar mig själv. Jag växer som människa varje dag, och jag är mer kärleksfull än jag någonsin har varit, och om framtiden visar att jag fortfarande är singel när jag når trettiostrecket så är jag inte främmande för insemination. Jag har så många vänner som har bevisat att det går att vara en bra ensamstående mamma. Än är det inte aktuellt. Nu vill jag bara må bra och vara lycklig. Som singel. Kan vi inte bara stänga av den där trasiga skivan? Och kan vi inte bara enas om att mitt liv är mitt beslut? Jag lovar att ni kommer att märka när jag träffar någon som jag vill spendera resten av livet med. “Next time you hit a speed bump otherwise known as the age-old question “Why are you still single?” look ’em in the eye and say: “Because I’m too fabulous to settle.”
Mandy Hale, The Single Woman: Life, Love, and a Dash of Sass



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

Rebecca,
så himla bra skrivet!
spaceherosuits.webblogg.se
Cecilia,
Tack för ett fantastiskt inlägg! Känner igen mig så mycket!! Jag är 37 singel och barnlös. Kom ur ett fruktansvärt förhållande för 6 år sedan och har sedan dess jobbat med mig själv och kan idag säga att jag är 100 % lycklig. Lycka för mig är verkligen det viktigaste i mitt liv, viktigare än något annat. Jag är så glad för din skull, att du redan på 27 åring har sån klarhet. Du har många fantastiska år framför dig. Ska jag skaffa barn har jag två år på mig. Sen kommer den stora gränsen 40 år. Då kan man inte insemineras utan speciella skäl. Men jag har inte bestämt mig än, jag kanske väljer att leva själv utan barn resten av mitt liv. För mitt liv just nu är fantastiskt 😊 All lycka till dig i framtiden 😊
None