When the lows get to heavy, I must teach myself to climb.

Jag vet att jag är lite frånvarande just nu. Lever liksom lite i bakgrunden av mitt egentliga liv. Hinner inte träna för att jag måste plugga, och hinner inte riktigt plugga så mycket som jag borde för att jag är i gruvan, och hinner inte handskas med flytten för att jag måste plugga, och hinner inte (vilket egentligen är en sån jävla dålig ursäkt att jag skäms) vara noggrann med kosten för att jag fokuserar på annat. Och så är jag ledsen. Jag blir ledsen för att jag inte hinner träna(!), och trött, och sen blir jag ledsen för att jag inte hinner sköta kosten, och sen blir jag stressad för att jag inte hinner plugga och så blir jag stressad över att jag inte hinner träna. Blir så där livrädd att jag ska börja gå upp jättemycket i vikt och bli så där jättetjock som jag var. Och så blir jag stressad för att jag inte får plats med min soffa i lägenheten och ingen vill köpa den. Och så blir jag stressad över att alla andra gifter sig, får barn och lever i lyckliga förhållanden och jag har inte blivit kysst på snart två år(!). Förstår ni? TVÅ ÅR. Och sen blir jag ledsen när andra tjatar och gnatar, och då blir jag ännu mer stressad; "Hur går det med körkortet?", "Har du skrivit upp än?", "När ska du köra upp? Och när ska du skriva provet?", "Tränar du inte? Du måste ju ta tag i det.", "Har du inte tränat? Varför inte?" och "Du äter väl inte onyttigt? Du tänker väl på vad du äter?". Och så fick jag inte jobbet som jag verkligen, verkligen, verkligen ville ha. Var en stark kandidat och definitivt topp fem, men inte en av dom sista två. Trodde faktiskt inte att jag skulle bli så här ledsen men jag är faktiskt jätteledsen. Och stressad.Just nu vill jag bara lägga mig i fosterställning och ligga där och gråta ifred men det går ju liksom inte för jag hinner inte. Ni vet när man är så där ledsen att det bara brister? Där är jag nu. Hittade inte mina pyjamasbyxor när jag kom hem och bröt ihop. Totalt. Tappade det helt. Och nu igen. Det är verkligen inte min dag idag, eller min tid över lag. Är livet bara en evig kamp? Är det det? Vad är det för mening att leva om det aldrig ska vara roligt? Eller kännas rofyllt? Gör det aldrig det? Vad har livet för mening? Egentligen? Finns det någon mening? Och så insåg jag att det snart är jul igen. Och då blev jag ännu mer ledsen. Ibland önskar jag bara att jag fick vara liten igen. Känna någon slags trygghet.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer