Your perspective on life comes from the cage you were held captive in

tänkte skriva ett inlägg om känslor, kärlek och åldersnoja, men så föll jag över det här citatet, och det är en perfekt beskrivning av mig själv.

“Sensitive people are the most genuine and honest people you will ever meet. There is nothing they won’t tell you about themselves if they trust your kindness. However, the moment you betray them, reject them or devalue them, they become the worse type of person. Unfortunately, they end up hurting themselves in the long run. They don’t want to hurt other people. It is against their very nature. They want to make amends and undo the wrong they did. Their life is a wave of highs and lows. They live with guilt and constant pain over unresolved situations and misunderstandings. They are tortured souls that are not able to live with hatred or being hated. This type of person needs the most love anyone can give them because their soul has been constantly bruised by others. However, despite the tragedy of what they have to go through in life, they remain the most compassionate people worth knowing, and the ones that often become activists for the broken hearted, forgotten and the misunderstood. They are angels with broken wings that only fly when loved.”
Shannon L. Alder

med åren, och med nykterheten, så har jag lärt känna mig själv. på nytt. jag har alltid trott att det är någonting fel på mig för att jag känner så mycket. och det är så svårt att sätta fingret på. ibland blir jag själv överväldigad av mina egna känslor. jag försöker fortfarande att lära mig att leva med mina känslor, att anamma känslorna istället för att stänga dom ute (eller dricka bort dom). jag blev aldrig uppmuntrad att visa känslor i min uppväxt. var jag ledsen så var jag känslig, överdrev eller så var jag löjlig så jag har aldrig riktigt kunnat hantera att vara ledsen, eller att bli tröstad. än idag så blir jag rätt obekväm av att bli omfamnad när jag är ledsen, eller att bli omfamnad i allmänhet.

genom åren så har jag lärt mig att låtsas. att låtsas att jag förstår vad andra pratar om, beskriver och känner, men ibland så gör djupa konversationer mig obekväm. jag har svårt att läsa mellan raderna - behöver raka direktiv. och jag har svårt att relatera till känslor som jag själv inte har upplevt. allting är väldigt svart eller vitt. jag tappar väldigt lätt intresse och engagemang. och antingen så älskar jag väldigt djupt eller så känner jag ingenting alls. det finns inget mellanting. och jag kan inte låtsas - jag är som en öppen bok. jag tycker inte om att kallprata med människor som jag inte känner och upplevs därför ofta som arrogant men det handlar oftast om att jag inte vet vad jag ska säga. jag har också väldigt svårt att släppa taget om saker. jag behöver ett avslut, en förklaring, annars så kan jag inte släppa taget. jag överanalyserar i stort sett allting och jag flyr hellre än stannar och ser var saker leder (en av anledningarna att jag hatar att dejta - jag förstår inte sociala koder, överanalyserar och tror alltid det värsta vilket får mig att vilja fly) och jag får ofta höra att jag ältar saker. jag är spontan och älskar äventyr men jag har samtidigt väldigt svårt för förändring och inställda planer. och det är någonting som faktiskt inte tycker om hos mig själv. människor får förhinder, livet händer, och jag vet att det inte är hela världen men det skär i hela min själ när det händer.

precis som jag skrattar högt och mycket så gråter jag minst lika mycket. det är förlösande. jag gråter när jag är så väl glad som ledsen. jag gråter till youtube-klipp på söta djur och tidningsartiklar om människor som vinner pengar så väl som när jag är ledsen på riktigt.

men vet ni vad? jag skulle aldrig vilja leva utan mitt virrvarr av känslor, inte heller så skulle jag vilja leva utan min ångest, för det är det som gör mig till den jag är. jag älskar mer än vad många människor gör, och jag är mer lojal än många andra, och jag kan bli så otroligt lycklig för dom små sakerna i livet och jag älskar att känna varenda känsla. det är skrämmande, det sticker jag inte under stolen med, och det är inte alltid en dans på rosor och solsken, men det är det som gör det så underbart. att ha levt så många år utan att våga känna någonting i tron om att det är så livet ska vara så kan jag inte ens beskriva vilken häftig känsla det är. jag bara längtar till den dagen så jag träffar någon som uppskattar dessa sidor hos mig precis som jag själv gör, och som förstår storheten i den kärlek som jag har att ge. jag längtar till den dagen då jag får bilda den familj som jag drömmer om. en familj att älska genom nöd och lust, och barn att ge allting som jag aldrig fick. gud, livet - jag älskar dig! livet är så vackert!



(vet egentligen inte var jag ville komma med det här inlägget, men jag behövde lätta lite på hjärtat. liksom sätta ord på mina känslor. det är en tuff månad, precis som varje år, och det är så mycket tankar i omlopp att jag ibland måste påminna mig själv om mig själv.)



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229