You're so messed up inside your mind that you don't see whats going on in mine

vänner, alltså, mina vänner, vilka guldklimpar till vänner jag har. är alltid medveten om att jag har fina vänner men glömmer ibland hur fina dom faktiskt är.

påskhelgen har jag spenderat med att vara ledsen, och med att bli tröstad. visst har jag nämnt att jag hatar att dejta?

jag har dejtat en man. vi har förvisso bara setts tre gånger, men det kändes så himla bra. så himla, himla, himla bra. han är så fin. vi har samma värderingar kring giftermål, skilsmässa och familj. vi båda tränar mycket och han, precis som jag, tycker om att gå och lägga sig tidigt och dricker heller inte alkohol. familjebilden var också den samma. vi gillar till och med samma gener av film. allting kändes verkligen hur fint som helst. men efter tredje dejten så började jag känna, mer för varje dag, att det kanske inte var riktigt ömsesidigt. han sa ju fina saker, men sa han bara rätt saker bara för att? han gav ofta komplimanger, han sa att han bara dejtar en åt gången för att han inte har tid, och att han tycker om kvalitetstid, men efter tredje dejten så "var det så mycket på jobbet", "haft det tungt på jobbet", "måste vila ut mig efter jobbet - vet inte när jag orkar ses" och han hade berättat att han har ett superdupermegahemligt jobb som är superdupermegaviktig men att han inte får prata om det. och jag förstår ju att om man har ett sånt superdupermegahemligt jobb som man inte kan prata om så kan man inte prata om det, men man kan ändock prata om hur det tillexempel påverkar en. ta inte med dig arbetsredskap hem till mig, och prata inte om a (t.ex. att du har varit i Afghanistan och att du träffade ditt ex på jobbet) om du inte kan säga b och istället snäser av mig med att jag inte får fråga om saker för att du inte kan svara. om du säger att du behöver vila efter att ha jobbat fem nätter, då tror jag att du behöver sova - inte att du behöver radio silence i flera dagar. efter nästan två veckor av jobbrelaterade ursäkter (och här ska tilläggas att våran första dejt så åkte han från jobbet för att träffa mig i flera timmar så han är inte alltid 100% fast på jobbet) så skickade jag en lättklädd bild på mig själv (inget naket eller så - det är jag för pryd för, men väldigt mycket mer lättklätt än vad jag skulle skicka till mina vänner och jag skickade en sådan redan i början och det uppskattades kan jag lova) och fick inget svar. vet ni vilken törn det är för självförtroendet? så morgonen efter, efter att ha haft ont i magen sen sista dejten, så skrev jag ett långt sms. jag förklarade att jag vill dejta honom, och att jag förstår att saker kommer i vägen, men att jag behöver någonting mer än en dejt var tredje vecka, och att det inte riktigt kändes ömsesidigt och att jag kan inte lära känna honom om han inte låter mig. skrev även att jag hade hoppats att jag bara hade fått det om bakfoten. vet ni hur han reagerade? han blev sur. han bad mig sluta höra av mig. och när jag då frågade om min magkänsla var rätt så svarade han bara kort och enkelt att jag trodde att jag kände honom och att jag inte ska höra av mig igen. och det var ju precis det jag ville få fram - att jag inte känner honom men vill. och jag blev så ledsen. jag har lite svårt för när människor blir arga, eller ger mig the cold shoulder, när jag inte tycker att det är befogat. och jag behöver avslut för annars gnager det inom mig. även fast det bara hade gått tre dejter, men jag trodde ju ett tag att han kanske kunde vara the one. så mycket stämde ju.

och här kommer mina fantastiska vänner in. först lyssnade min kusin på min klagosång, och hon är ju så klok. ger bra råd, säger som det är. sen tröstade alexander mig i telefonen och bjöd sedan på fika för att lyssna på hur jag analyserade vartenda ord från dag ett och gav råd. och är det någon som känner mig så är det ju han. han vet exakt vad han ska säga när han ska säga det och han är snabb på att påminna mig om saker när jag behöver höra det som mest. det viktigaste han sa, vilket är lätt att glömma bort, var att jag inte får kompromissa med mig själv och glömma vad jag behöver. och när jag satte mig i bilen sen så kunde jag inte sluta gråta så jag åkte hem till mormor och fick kramar, kärlek och några visdomsord och sen åkte jag hem och kände att jag inte kunde sitta hemma själv så åkte till jorinda. den kvinnan, så vis, klok och fin. så fin. och där sov jag sen över. det var så fullt hus med så mycket barn att jag fick sova i en barnsäng som var 130 cm, men du vet, när man somnar med några av sina favoritpersoner vid sin sida, känner sig full med kärlek och får vakna till färdigbryggt kaffe och ännu mera kärlek så gör det liksom ingenting. och därifrån så åkte jag direkt för att luncha med irina och jimmy. sen, sen kände jag mig redo att åka hem och spendera kvällen allena.

trots att det var jag som avslutade det hela så kändes det så fel att göra det. jag tror att många av tårarna som har runnit i helgen, för det kan ju tyckas lite dramatisk att bli så ledsen över någon efter tre dejter, var nog även en hel del ångest som släppte. har haft sån ångest i drygt två veckor, och så fort han bad mig att inte höra av mig igen så släppte den. jag hade inte förstått varför jag hade sån ångest (är van att ha ångest men bara en, två dagar, och då vet jag ju att det bara är att rida ut stormen, men det här började att skrämma mig) men nu förstår jag ju.

egentligen kanske jag borde döpa om den här bloggen till sandras väg till kärlek och berätta om alla mina dejter. ni skulle skratta så att ni kissar på er om ni bara visste hälften. men det är väl så, att en måste kyssa ett par grodor innan en finner sin prins? jag tror ju på kärlek. och jag tror på livslång kärlek. sån där jag kan inte leva utan dig och tills döden skiljer oss åt typ av kärlek. jag är bara så otålig.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer