Efter Baren så kom jag hem. Började må dåligt. Blev orkeslös. Tappade minnet. Gick upp i vikt. Blev känslomässigt ostabil. Fick ont i varenda muskel. Var så trött att jag ville stå och sova men kunde inte somna för att kroppen gjorde för ont.
Alla sa att det var vanlig hösttrötthet men jag förstod inte hur jag skulle överleva. Det kändes som livet försvann ifrån mig. Gick till doktorn och när jag satte mig i stolen så minns jag att jag sa "om jag ska må så här så vill jag inte leva. Jag orkar inte leva så här." och läkaren tog mig på allvar och körde alla tester han kunde.
Provsvaren kom och jag hade hypotyreos. Läkaren sa att jag skulle få äta medicin hela mitt liv men jag bara jublade av lycka. Jag hade inte inbillat mig.
Vägen tillbaka var lång.
Jag fortsatte gå upp i vikt då det tar tid att ställa in rätt dos. Jag hade ingen egen ämnesomsättning så allting jag åt satte sig på osmickrande ställen.
Jag blev arg. Besviken. Tyckte att livet var orättvist. Jag som hade kämpat för att bli smal blev nu tjock igen. Jag tyckte så synd om mig själv. Ingen fick ta kort på mig för jag avskýdde synen av mig själv. Slutade träna och tyckte istället synd om mig själv. Försökte halvhjärtat komma tillbaka, men då kom nästa bakslag, min knäoperation. Jag gav upp. Tog på mig offerkoftan och lät livet pågå utan att delta.
En dag så vaknade jag och kände att nog är nog. Jag är sjuk men jag är inte döende. Jag har gått upp i vikt men jag kan gå ned igen. Även om det är svårt med sjukdomen, men det är inte omöjligt. Jag började ta baby steps. Tränade till och från, fram och tillbaka. Var less på att hata min egen spegelbild så började ställa mig naken framför spegeln. I början gråtandes. Men med tiden så blev både träningen och spegelbilden lättare. Och ju mer jag arbetade på självkänslan i spegeln desto mer bekväm blev jag. Och gladare. Träningen kändes dock som ett måste. Jag använde mormor som pekpinne. Jag bad henne säga åt mig när jag sa att jag måste träna. Även om jag uttryckligen sa att jag inte ville. Och det hjälpte. Ångesten minskade när mormor sa att jag inte behövde träna.
I två år har jag kämpat med min spegelbild. Och sen årsskiftet så har jag tränat för att jag vill, inte för att jag måste.
Och nu är jag här, fyll av självkärlek, nykter och med en enorm kärlek för livet. För 7 år sedan så hade jag aldrig kunnat tro att livet kunde vara så här häftigt och fantastiskt.