Hej hjärtisar!
Jag har absolut inte glömt bort er men jag är på en åktur i känslomässig berg- och dalbana som inte verkar ha ett slut. Det är så mycket känslor i omlopp just nu att jag stundom kämpar för att andas och stundom flyger ovan molnen av lyckorus.
Nu är det inte långt kvar tills avfärd men ändock så känns det som en evighet. Stundom så känner jag mig oövervinnlig och stundom så greppar rädslan för saknad tag om mig och det känns som om att tiden rinner ifrån mig. Att snart inte få umgås med människorna som jag älskar så innerligt och djup.
Som igår. Stod i badrummet och tvättade av sminket, och skrev till en person att den personen faktiskt betyder någonting för mig, att vår relation inte bara är ytlig, att den är betydelsefull, att han är betydelsefull. Och så svarade han att han kände samma sak. Och då började tårarna rinna hejdlöst. Det var ingen stor sak, egentligen, men en våg av tacksamhet sköljde över mig, tillsammans med en våg av sorg och rädsla. För om sex veckor så kommer inte den här människan längre ha en lika självklar roll i mitt liv. Om sex veckor så skiljs vi åt. Och troligtvis så kommer hans minne av mig att sköljas bort med tiden. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att han aldrig kommer att veta hur fantastisk jag verkligen tycker att han är för jag vet inte i ord hur jag ska kunna framföra det för honom. Att vår relation är en viktig relation i mitt liv som jag värdesätter innerligt.
Det är någonting med den här personen som jag inte kan sätta fingret på, som jag inte har upplevt förut. Han driver mig fullständigt till vansinne stundom, liksom retar gallfeber på mig. Till den graden så att jag vill stampa med fötterna som en fyraåring och skrika "DU ÄR DUM!" rakt ut, men jag vet ju att han egentligen bara är en retsticka som inte vill illa, och jag vet ju att när han inte driver mig till vansinne så ger han mig ett inre lugn och en trygghet som jag aldrig tidigare har upplevt. Det är någonting i hans sätt att tala med mig, i hans leende när han tittar på mig, och någonting i hans inre lugn när mitt eget inre virvlar omkring likt en tornado som får en våg av välbehag att sköljas över mig. Bara hans tysta närvaro kan få mig att känna hur stressen rinner ur mig. Hur den bara försvinner på en millisekund.
Jag kan inte svara på vad känslorna betyder, eller varför dom uppstår, jag vet bara att jag är innerligt tacksam för att få ha den här människan i mitt liv, och det är så skrämmande att det snart är över. Och jag vet vad ni tänker, att relationen behöver ju inte ta slut bara för att jag reser iväg, men av erfarenhet så vet jag att relationer tenderar oturligt nog att rinna ut i sanden vare sig en vill eller inte.
Och det är inte bara den relationen som jag är rädd att förlora. Allas liv kommer att fortsätta här hemma, precis som mitt liv kommer att fortsätta någon annanstans, och det är så lätt att allting rinner ut i sanden. Jag är rädd för att återvända hem och alla har fortsatt med sina liv utan mig, och väl hemma igen så finns det kanske inte längre en plats för mig i deras liv kvar. Och att skulden då hamnar hos mig för att det var jag som lämnade vind för våg för att söka lyckan. För att hitta meningen med livet. Meningen med mitt liv.
Och samtidigt som alla dessa rädslor bubblar inombords så bubblar samtidigt alla känslor av lycka och förväntningar inför mitt äventyr som komma skall. Även om det känns overkligt fortfarande. Kan verkligen inte förstå att jag ska åka. Och bara det i sig stressar mig för jag vet att känslorna kommer knocka mig fullständigt när dom kommer, och antagligen kommer att jag vara ensam när det händer. Men förstå ni att om sex veckor åker jag? Och allt jag äger är två väskor med innehåll? Och att jag varken har en resplan eller en tidsplan? DET ÄR HELT GALET.
Nu måste jag försöka sova. Kort arbetsdag imorgon men likväl en arbetsdag. Ville mest kika in och säga att jag inte har glömt er, och för att försöka sätta ord på känslorna, men det är svårt att förklara någonting som en själv inte förstår.
